Det blir alltid så påtagligt tyst när en musiker går bort. Ekot från den sista tonen, den sista textraden, hänger kvar i luften som ett spöke. För oss som har haft musiken som ständig följeslagare är det som att en del av vårt eget livs soundtrack plötsligt tystnar. De senaste åren har tystnaden blivit alltmer påträngande, då en hel generation av svenska ikoner har tagit sitt sista andetag. Från proggens pionjärer till ABBA:s världserövrare och punkens rebeller – förlusterna har varit många och tunga. Det får en att stanna upp och reflektera, inte bara över den musik de lämnade efter sig, utan också över hur vi minns dem och hur det sista avskedet blir en del av deras slutgiltiga historia.
En tystad generation av svenska musikikoner
Åren 2023 och 2024 kommer att gå till historien som särskilt tunga för svensk musik. Det kändes som att dödsbuden kom slag i slag, och varje namn representerade en unik pelare i det svenska musikbygget. När beskedet kom att Lasse Wellander, den stillsamma gitarristen vars eleganta spel förgyllde otaliga ABBA-låtar, hade gått bort, var det en påminnelse om den enorma talang som ofta verkar i bakgrunden. Wellander var en av de där musikerna vars namn kanske inte alla kände till, men vars gitarrslingor alla har hört. Hans bortgång i april 2023 var, som Ted Ström uttryckte det i en intervju med Sveriges Radio, ”en stor förlust för svensk musik”. Han var en musikalisk kameleont som formade ljudet av en hel era.
Kort därefter förlorade vi Pugh Rogefeldt, en av de verkliga pionjärerna. Pugh var den som på allvar visade att det gick att sjunga rock på svenska, med ett rått och opolerat uttryck som banade väg för otaliga efterföljare. Hans bortgång markerade slutet på ett kapitel som började redan med det legendariska albumet ”Ja, dä ä dä!”. Och som om det inte vore nog lämnade Ulf Dageby oss under 2024. För mig, och för så många andra som växte upp med Nationalteaterns texter som ett politiskt och socialt uppvaknande, var Dagebys musik soundtracket till en hel ungdom. Han var inte bara en låtskrivare, han var en berättare vars musik för teater, film och rockscenen fångade en tidsanda. Att han dessutom var den förste att få en Guldbagge för filmmusik säger något om hans bredd och betydelse. Tillsammans representerar Wellander, Rogefeldt och Dageby tre helt olika, men lika viktiga, delar av det svenska musikarvet.
Från poetiska själar till punkattityd
Det finns artister vars liv och musik är så tätt sammanflätade med en känsla av bräcklighet och ett liv levt på gränsen. När de försvinner blir tomrummet extra kännbart. Jag tänker särskilt på året 2016, då vi med bara en månads mellanrum förlorade två av våra mest unika och älskade röster: Olle Ljungström och Freddie Wadling. Båda var ikoner långt innan de nådde den breda publiken genom ”Så mycket bättre”. Olle, med sin poetiska ådra och trasiga karisma i Reeperbahn, och Freddie, den mörka, gåtfulla basrösten i band som Cortex och Fläskkvartetten. De var konstnärssjälar ut i fingerspetsarna, och deras karriärer visar vilken hängivenhet som krävs för att följa sin egen väg, något som ofta kräver att man måste hitta sätt att finansiera ditt musikintresse på egen hand.
Denna känsla av en chockartad förlust återkom med full kraft när Robert ”Strängen” Dahlqvist från The Hellacopters rycktes bort 2017, endast 40 år gammal. Strängen personifierade en ohämmad rock’n’roll-glädje och energi som smittade av sig långt utanför scenkanten. Samma år förlorade vi även Kärsti Stiege från Tant Strul och Peter Puders från TT Reuter, två nyckelpersoner från den svenska punk- och new wave-scenen. Deras musik var soundtracket till en annan sorts revolt. Från de tidiga rockpionjärerna som Rock-Boris och Staffan Berggren i Shanes, pionjärer från 60-talets pop- och rockscenen, till de unga och lovande som rapparen Einár, vars tragiska död 2021 skakade om hela landet, påminner varje förlust oss om musikens kraft och livets skörhet.
Sorgen minnet och det sista avskedet
När en offentlig person går bort blir sorgen delad. Fansen sörjer artisten och den musik som nu aldrig kommer att skapas. Många finner sina egna sätt att hedra minnet, kanske genom att trycka upp favoritbandets logga på en tröja som en bärbar hyllning. Samtidigt sörjer familj och vänner en make, en far, en vän. Hur detta avsked tar form blir ofta en spegling av artistens liv och gärning. När Robert Broberg skulle begravas valde familjen Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen i Stockholm, en plats starkt förknippad med musik och kultur. Det blev en symbolisk sista scen, en plats som hedrade hans enorma bidrag till den svenska låtskatten.
För familjen är det en tid av privat sorg, men också av praktiska beslut som måste fattas mitt i allt det tunga. För att skapa ett avsked som verkligen hedrar en unik personlighet och underlätta den svåra processen, är det en ovärderlig trygghet att kunna ta hjälp av Lova begravningsbyrå för deras expertis och omsorg. Att få professionell vägledning i att arrangera en ceremoni, oavsett om det är i en kyrka som Gustavsbergs kyrka eller en borgerlig lokal, säkerställer ett personligt och vackert farväl. Det är i dessa stunder som arvet förvaltas och minnet cementeras, inte bara genom musiken utan också genom det sätt vi väljer att säga farväl. En värdig och personlig avslutning blir det sista, vackra ackordet.
Är den sista vilan verkligen slutet?
Traditionellt har döden inneburit en slutpunkt. Musiken lever vidare, men artisten har tagit sitt sista ackord. Idag utmanas den sanningen av ny teknik. Begreppet ”sista vila” håller på att omdefinieras, och ironiskt nog är det en svensk innovation som leder utvecklingen. ABBA:s avatarföreställning ”Abba Voyage” i London är inte bara en nostalgisk hyllning, det är en teknologisk revolution som har fått en hel värld att fundera. Plötsligt kan artister ”återuppstå” på scenen, decennier efter sin bortgång.
Medieentreprenören Mattias Hansson, tidigare VD för Abbamuseet, kallar det början på en ny era. Redan nu planeras turnéer med avatarer av Elvis Presley, och ikoner som Michael Jackson, Jimi Hendrix och medlemmarna i The Beatles och Nirvana nämns som potentiella kandidater för digital återuppståndelse. Tanken är både kittlande och lite skrämmande. Å ena sidan, vem skulle inte vilja få chansen att uppleva sin idol live, även i digital form? Å andra sidan, var går gränsen mellan hyllning och kommersiell exploatering? Det krävs en genomtänkt strategi, och det är viktigt att använd marknadsföring för att slå igenom på rätt sätt, så att arvet förvaltas med respekt. Risken finns att en dåligt genomförd avatarshow, utan en bärande idé i linje med artistens ursprungliga konstnärskap, kan urvattna och till och med skada ett livsverk. Frågan vi måste ställa oss är inte bara om det är tekniskt möjligt att låta våra svenska legender återuppstå på scen, utan om vi verkligen vill det. Kanske är en del av skönheten med deras arv just att det är ändligt. Kanske är det dags att låta dem vila i frid.
Kommentarer är stängda